tisdag 24 november 2009

Julfönstet eller Luckan som Prästen kallar det.


Vår präst har bestämt att i vår församling så har vi en kalender i form av ett fönster som ställs iordning, ett fönster för var dag, och i var by.
Det kan vara hos en privat eller en förening eller en entreprenör, och i prästgården.
Förra året såg mitt fönster ut så här, fönstret fanns i vår bylokal.
Min dotter och jag brukar turas om med att göra fönster vart annat år, men vi hjälper varandra med idéer.
Var kväll under december så tas skyddet för ett fönster bort och det bjuds på glögg och sång, och alla pratar och skrattar.
Vår präst kommer från Danmark(en mycket bra präst)
Han har då skapat den här traditionen hos oss.
Fönstren kan vara väldigt olika.
 
 Så här ser då mitt ut det året. 2008

Med det vill jag tjuvstarta er lite julstämning.
Själv har jag inte kommit igång.
Ha en bra dag.
Kram Zara

                                                                      

torsdag 19 november 2009

Den långa resan hem...........................


Smygehuk och tången.
Nästa dag gick vi ner till stranden, jag blev så lycklig när jag såg alla snäckor, men det var jätteblåsigt jag hade min jacka med huva, det luktade tång, men det gick bra, jag fokuserade på stranden snäckor och stenar så jag  glömde bort tånglukten.
Maken tyckte att det luktade så illa, det var olidligt sa han, jag vill gå härifrån, jag spyr, i den här lukten.
Jag tänkte att han skojade, men har såg blek ut.
Senare på dagen så ville jag gå ner och plocka mer stenar och ta hem till min son som älskar stenar.
Maken sa,-Nä jag går inte dit igen, fy vad det luktade illa.
Jag förvånat, men inte kan det väl vara så illa, du får låna min jacka med huva(jag tänkte att det nog var därför jag inte besvärades)
Han tog på sig jackan, så sa han nu är jag klar.
Vi gick ner, han stod ut en liten stund, men sen stack han.
Jag bara såg alla stenar och snäckor, men utan huva blåste håret rakt ut och in i ansiktet, så jag fick ge upp.
Men alla vackra bilder och alla ljuvliga stenar, det glömmer jag aldrig.Jag hade nog kunnat stanna där i timmar om jag hade haft långkalsonger.

Sen hade vi inget att göra, utan bil och ingenstans kunde jag gå jag hade ont i fötterna, då frågade maken om jag fick låna en cykel, men de som hyrde ut vandrarhemmet ville inte först, men till slut så fick jag då låna en herrcykel så vi kunde ta oss in till samhället, där skulle finnas en pizzeria, och det var lite knixigt att cykla på herrcykeln, men det gick, så svisch, iväg i hårda vindar.
Så kom vi då fram till den nyöppnade pizzerian, och pizzerna var jättestora, och jättegoda.
Smygehuk på denna årstiden är nog inte så kul, det var så blåsigt och kallt och mörkt, när kl närmade sig 5 på efm, då blev det svart ute och inget fanns att göra så vi väntade ut tiden.

På måndagen skulle vi åka efter bilen i Hörby, vi steg upp i ottan och skulle ta tre bussar som sen blev till fyra för ingen visste var vi skulle byta buss, av chaufförerna, konstigt va,
Vi passerade en vacker men mulen landbyggd, många fina vindkraftverk.
Vi skulle då hämta bilen, då var bilen inte klar, det var nåt som skulle fixas, och verkstaden skyllde ifrån sig, jaha då var det dags igen. snyft, snyft, jag vill bara åka hem, nu vill jag åka hem.
Bilen var ju för mig .................det, ja, att få åka hem....................
Viken semesterkruka.
Till slut så fixade det sig, och vi fick åka mot Stockholm.
Men vi skulle nu åka ca 60 mil till Stockholm, och sova där, för sen hade vi 100 mil kvar.
Vi kom sent till slut fram till Stockholm, där blev vi kvar i två nätter.
Hos min Väninna ser det ut så här.

                                             

                                DOMKYRKAN I UPPSALA
I Uppsala har de ju en Domkyrka som jag har velat se,(jag ällllllllllllllllllskar kyrkor)så vi parkerade och gick mot kyrkan som var öppen, konstigt nog.
Ja nu ska jag gråta en gång till men det vet jag inte ännu.

Jag går in i kyrkan, och den första syn som möter mig där är denna.Jag drar efter andan, aldrig i min vildaste fantasi, kunde jag drömma om dess imponerande storlek och dessa helt unnnnnnnderbara pelare.

Jag går in djupare och ser detta. Där stannar jag och går mellan de olika gångarna, jag kan inte hålla tårarna, det börjar rinna, ojsan nu är det dags igen, så här var det för några år sen då jag såg Rembrandt på Nationalmuseum.
Tårarna rinner alltmer och mer, jag går djupare in i kyrkan och det känns som om jag plötsligt åker flera hundra år tillbaka i tiden, och det är något mer, så vackert, så man kan inte beskriva det.
Jag blir djupt tagen och det finns något överjordiskt inne i kyrkan, det går inte att förklara, jag fortsätter.

Då får jag se detta, och mycket mycket mer, det är en relikkista och utsökta utsmyckningar, och i golven är det kungagravar,och även monument, någonstans ser jag årtalen 1500 talen,(kyrkan är visst ännu äldre) och jag ser en utsmyckad predikstol, undertiden så spelar en person helt otroligt mäktigt på den urgamla kyrkoorgeln med sina jättepipor, fönster av äkta blyinfattad art ser jag på flera ställen.
Tårarna rinner fortfarande, men det är inte av olycka utan av ja jag vet inte, men det är bara så helt unnnnnnnnnnnnnderbart, i den kyrkan, det går inte att beskriva.
Ojdå tänker jag nu är väl maken klar, han sprang runt före mig, nu vill han väl åka,(han var rätt så less på nationalmuseum)
Då kommer maken och han är också rörd, men ojsan, det hade jag inte väntat mig, denna Domkyrka i Uppsala, det måste vara något speciellt.



Här fotade jag en kungagrav, vi går runt där lite överallt, och man ser folk som strosar runt, en del sitter stilla i en bänk och några pratar lite, jag kan inte sluta titta,på allt underbart och nu har jag slutat gråta,och plötsligt så har det bara gått en timme, så där fort, borta, en timme av hänförelse och lycka. Detta är den absolut klart starkaste upplevelsen på hela resan, och jag vill dit igen, så är det bara.
                   Musiken Viva La vida som ni just lyssnat på är spelat in i just den samma kyrkan.

När man sen kommer ut ur kyrkan så är det som två helt skilda värdar, alltså, det går bara inte att beskriva, helt omöjligt.
Men vi rullar vidare mot norr, och vi kör och vi kör .
Vi dricker kaffe,ju närmare och mörkare och tröttare ju mer kaffe, och vi måst stanna och avlösa varandra så klart.
Vägen förvandlas till en orm, ja då måste man stanna.
Men nu är fokus, på att komma hem, ingen vill ge upp, vi ska hem nu!!!
Tankar går och kommer, min tanke är att söderut så fanns det massor av folk, så många som helst, och trots att Malmö var härligt så känner en Norrbottnisk själ sin längtan efter ensligheten.


De sista 20 milen kör jag då är maken så trött han sover hela vägen, sista 5 milen så kommer det enorma lapphandskar(mycket stora snöflingor)
Och jag blir liksom välkomnad hem, i 5  mil med dessa virvlande flingor framför mig, när jag kör, visst det går sakta i slutet, för när jag möter timmerbilarna så ser man absolut inget alls,av snöröken och man blir lite snurrig,av alla enorma flingor som virvlar runt framför ögonen men lycklig över snön.
Min sista bild är på huset taget genom bilrutan, hem, ja, en lite annorlunda semester som man blev trött av men berikad, och som lärde mig var mitt hjärta finns.
I Norrbotten, i ödsligheten.
Nästa dag så satt jag bara och stirrade ut över sjön och tog in ödsligheten och lugnet, och den vackra snön.
Och sa till min familj, jag tänker inte gå ut från detta hära huset på flera dagar, och de löftet höll jag.
Min själ finns här, visst är det mycket fint i söder, men där finns inget lugn.
Som två helt skilda värdar ter sig söder mot norr, domkyrkan mot den moderna värden utanför.
Så olika.
Ja nu vet ni
Nu vet ni
var det finns harmoni, och kyla, och mörker, och lugn och
Blommor på ängen och.
Ljusa sommarnätter och
Skön natur.
Och frid.

tisdag 17 november 2009

Fortsättningen på resan.

Jag råkade bara passera denna, gamla PVen.
Visst är den snygg.
Då åkte vi förbi det här underliga huset som jag fotat i farten, jag kunde inte låta bli, undrar vad det har varit, kanske någon fabriksbyggnad.
Tänk om vi bloggare som gillar fönster fick ta reda på dessa, för jag tror inte huset kommer att bli kvar, i alla fall



När vi närmade oss Malmö så kom vi på att vi ju måste fixa ett nytt boende.
Jag ville absolut bo vid havet så jag surfade ut på mobilen och sökte övernattning i Skåne, längst sydkusten.
Först såg jag hotellet som är på bild nedan, men det var mitt i Centrum av Malmö och jag ville se havet igen.
Vi letade vidare, ringde och ringde, under tiden som maken körde runt,runt, till slut stannade vi på en parkering, det blev kväll och jag surfade, vidare.och ringde, runt.
I Skanör var alla hotell och gästgiverier fulla, och på alla ställen så var det telefonsvarare.
Gissa vad, till slut satt vi då där två Norrbottningar som kände sig helt vilse i en främmande jättestad.
Ingenstans att bo.
Jaha då var det dags igen, det klassiska när jag är borta, när jag blir trött.
Jag började gråta, där satt jag och grät och sa,buhu............Jag vill hem.
Nu vill jag fara hem...........(nej jag skäms inte för att gråta, det hör till livet likaväl som att skratta)
Maken blev också ledsen.
Så vi satt som två små råttor i ett råttbo, ensamma och vi var så trötta så vi kunde inte tänka.
Plötsligt så kom någon av oss i håg Stora hotellet mitt i stan.
Vi blev glada och sa.
Men så dum vi är så klart vi kan sova där.
Vi åkte dit, och det fanns plats, för oss.
Så här såg hotellet ut, som vi fann mitt i Malmö.


Jag drog en enormt stor lättnads suck, skönt...........
Nu hade vi någonstans att sova, jag var glad som en lärka.
Toan var härlig och rummet fräscht, allting andades sekelskifte, ja lite tidigare.
Hotellet var visst byggt nån gång kring 1870, tror jag.
Här nedan, ser man vestibulen och sen trappan med sniderier.
Ja för tillfället så var allting skönt .





Här ovan ser man oss i rummet och badrummet.Nu är vi glada igen, två urskogsvildar som varit vilse i Malmö.
Jag visar här lite bilder från hotellet.


Vi sov gott,vi skulle nu nästa dag lämna tillbaka bilen, så vi gjorde det, men fick gå rätt långt genom stan, och det mina vänner var en helt underbar upplevelse.
Vi som inte ser så mycket sånt, vi såg så mycket roligt, bland annat ett hus som grönskade.

Sen gick vi in mot hotellet, och passerade en massa helt fantastiska hus och gator.jag som bara älllllllllllskar arkitektur, jag skulle hinna se så mycket, tyvärr kan jag inte lägga ut alla underbara byggnader som jag fotade då blir det här för långt.

Men vi såg människor,i massor, alla gator var fulla, alla huvudgator och all sidogator, som en jämn ström, och gissa vad.
Helt underligt, jag gillade det.
Vi passerade ett fint kafé, gick in och det var superlång kö, så vi gick vidare till stortorget.
Då sa jag till maken, jag måste fika där i annat fall ångrar jag mig för alltid.
Vi vände om och gick in i kaffet, som hade varit där enda sedan 1800-talet.
Kaféet var knakfullt, men mysigt, och svindyrt.
Men trevligt, det pratades väldigt mycket danska, hörde vi.

Sen gick vi tillbaka mot hotellet,
Så trevlig stad.
Men hade per telefon nu bestämt oss för en bil som dock inte var riktigt färdig att hämtas, så vi måste hitta ett nytt boende,jag ville se stranden igen och havet.
Vi surfade runt på hotelldatorn och hittade många olika strandhotell, då ringer någon från föregående dag, som har något boende vid en fyr.
Jag som alltid velat se en fyr på riktigt, tyckte det var okej, när maken frågade om vi skulle ta det.


 
Maken bokade där borta vid fyren,
Vi packade och skulle då åka buss dit.
Vi som inget visste alls om området, var nu på väg med buss till jo gissa.
Smygehuk, vi fick byta buss i Trelleborg, sen steg vi av vid fyren.
Vi visste inte ens om att vi hyrt på ett vandrarhem, och där så lägger det till för lakan och handdukar och frukost så det blir nästan samma som på hotell, och då måste man städa också.hm......................
Det gillar jag inte, jag vill bo bekvämt när jag reser, och städa, gillar jag inte heller.
Men nu blev det så  här, och rummet såg ut så här.

Nästa inlägg får ni som fortfarande orkar höra, se hur det gick sen..............................
Kram Zara

lördag 14 november 2009

Resan till Skåne

Bilden nedan är på Kallax i Luleå,som firade 25 år i den byggnaden, bilden nedan är ovan molnen, man ser ett hål i molnen och där ser man
en jätteliten ö, som  nog bara syntes för oss. Jag är flygrädd, usch, jag tänkte att det kanske blivit bättre sen sist.






VI landade rätt snyggt på Arlanda, med bara lite luftgropar, och jag fick nytt mod i barm,här har jag fotat mig själv på toan och försöker fejka ett leende för att om möjligt ge mig mod i barm.
Gubben Pettersson med katt har visst också besökt Arlanda.
Vi får en plats vid vingen, och nödutgången, lite bättre känns det.
Starten går bra, vi flyger väldigt högt, ju närmare Skåne vi kommer ju mer luftgropar.
När vi ska landa så säger piloten att det blir lite skakigt, för det blåser hårda vindar, uj,uj...........
Det blir skakigt vingligt och hoppigt, det värsta jag har varit med om, folk är rädda, någon säger att piloten som har så mycket betalt borde kunna flyga bättre.
Jag tänker att han nog gör sitt bästa.
Vi landar rätt så häftigt under en extrem inbromsning, det bara tjuter.
Till och med maken blev rädd.
Sen väl på marken,fattar jag ett beslut,jag tänker då inte flyga hem, aldrig i livet.
Du får inte in mig i ett flyg igen säger jag.
Vi har hyrt en bil på Sturup som vi hämtar, av en mycket trevig Skånsk ung man, sen åker vi mot Malmö, men jag säger till maken, stanna jag måste ut.
Jag känner att jag bara måste få känna marken under mina fötter, så jag går ut på en stubbåker, där jag helt lycklig över att känna jorden, stå och vänder ansiktet uppåt, maken fotar.
Det snöar, mig rakt i ansiktet, och blåser småspik.
Men det gör inget.
Jag är ju nere på moder jord.

och jag har beslutat att vi ska träffas.Så vi åker till dem, det är så snälla och bjuder oss på en jättegod paj, sen följer de oss till havet, för jag landkrabba har ju berättat att jag vill se havet .
Monica och hennes man säger att just i dag så har de värsta vädret, det blåser jättemycket, och vi har ju sett snöflingor i Skåne.
Men havet är gudomligt vackert, så vackert.
Här står Monica och maken.
Kolla in vad söt hon är.
Jag fotar massor av havsbilder, som jag har bevarat väl.
Det ligger trasslig tång och sjögräs stenar och sånt kul på stranden.
När vi går upp till Monica igen
Så går vi förbi Monicas dotter som byggt ett hus i närheten som kallas Humlebacken, som vi besöker senare.
Hos Viveka, är det varmt och ombonat, och maken hennes är duktig på att bygga.Viveka har möblerat mjukt och snyggt med vita härliga soffor.
Det råder en varm atmosfär i hemmet.
Men först får vi kaffe och kaka och pratstund hos Monica och maken..
Det gula huset bor Monica i, här står hon och väntar, jag som ska fota precis allt blir ju på efterkälken.
Huset började hennes far bygga och maken har fortsatt.Det syns bara en del av huset.

Vi säger hej då till min min söta bloggvän.
Tusen tack, sötis.Monica.
För alltid ska jag bevara vårt besök hos er, du är så gullig.
Tack för precis allt.
Vi åker nu till Helsingborg
Där tar vi in på vårt hotell.Maken parkerar bilen, tills vi får hotellgaraget, han syns som en skugga. 
I hotellet finns många fina ljuskronor. Vi var här ju förr, och jag ville ha ett likadant rum som då.
Men vi visste inte vad det var för nummer så vi fick hålla till godo med det vi fick.Jag är så petig, så när jag upptäkte att vi inte fick samma rum surade jag ett tag, för rummet som vi hade förra gången, var inrett med antika möbler.Det här rummet var ju lite trist, trots att vi valde stora varianten.
Bilen visar rummet, ja obäddat som ni ser.
Men sängarna, himmel vilka underbara sängar de hade.
Men det fattade ja g först sen när vi kom att sova på andra ställen, den historien kommer i nästa inläg.
Nu kan jag avslöja målet med resan.Maken ville köpa en bil och han hade speciella önskemål, och de fanns i Skåne.
Då kombinerade vi en nöjestripp och bilköp.
Men jag vet inte vad det var med mig.Jag var så trött, jag sov halva nästa dag.
Jag kanske är som indianerna, som måste vänta in sin själ.
Det var sjukt vad trött jag var.
Så vi orkade inte åka och kolla bilar.Vi gick och fikade, sen for vi och såg Kullahalvön resten av dagen.
ja fortsättning följer, i nästa inlägg, det hände mycket, och vi är så tokiga, ingen planering alls.



Fortsättning följer...................................