Den långa resan hem...........................

Smygehuk och tången.
Nästa dag gick vi ner till stranden, jag blev så lycklig när jag såg alla snäckor, men det var jätteblåsigt jag hade min jacka med huva, det luktade tång, men det gick bra, jag fokuserade på stranden snäckor och stenar så jag  glömde bort tånglukten.
Maken tyckte att det luktade så illa, det var olidligt sa han, jag vill gå härifrån, jag spyr, i den här lukten.
Jag tänkte att han skojade, men har såg blek ut.
Senare på dagen så ville jag gå ner och plocka mer stenar och ta hem till min son som älskar stenar.
Maken sa,-Nä jag går inte dit igen, fy vad det luktade illa.
Jag förvånat, men inte kan det väl vara så illa, du får låna min jacka med huva(jag tänkte att det nog var därför jag inte besvärades)
Han tog på sig jackan, så sa han nu är jag klar.
Vi gick ner, han stod ut en liten stund, men sen stack han.
Jag bara såg alla stenar och snäckor, men utan huva blåste håret rakt ut och in i ansiktet, så jag fick ge upp.
Men alla vackra bilder och alla ljuvliga stenar, det glömmer jag aldrig.Jag hade nog kunnat stanna där i timmar om jag hade haft långkalsonger.

Sen hade vi inget att göra, utan bil och ingenstans kunde jag gå jag hade ont i fötterna, då frågade maken om jag fick låna en cykel, men de som hyrde ut vandrarhemmet ville inte först, men till slut så fick jag då låna en herrcykel så vi kunde ta oss in till samhället, där skulle finnas en pizzeria, och det var lite knixigt att cykla på herrcykeln, men det gick, så svisch, iväg i hårda vindar.
Så kom vi då fram till den nyöppnade pizzerian, och pizzerna var jättestora, och jättegoda.
Smygehuk på denna årstiden är nog inte så kul, det var så blåsigt och kallt och mörkt, när kl närmade sig 5 på efm, då blev det svart ute och inget fanns att göra så vi väntade ut tiden.

På måndagen skulle vi åka efter bilen i Hörby, vi steg upp i ottan och skulle ta tre bussar som sen blev till fyra för ingen visste var vi skulle byta buss, av chaufförerna, konstigt va,

Vi passerade en vacker men mulen landbyggd, många fina vindkraftverk.

Vi skulle då hämta bilen, då var bilen inte klar, det var nåt som skulle fixas, och verkstaden skyllde ifrån sig, jaha då var det dags igen. snyft, snyft, jag vill bara åka hem, nu vill jag åka hem.

Bilen var ju för mig .................det, ja, att få åka hem....................

Viken semesterkruka.

Till slut så fixade det sig, och vi fick åka mot Stockholm.

Men vi skulle nu åka ca 60 mil till Stockholm, och sova där, för sen hade vi 100 mil kvar.

Vi kom sent till slut fram till Stockholm, där blev vi kvar i två nätter.

Hos min Väninna ser det ut så här.

                                             

                                DOMKYRKAN I UPPSALA
I Uppsala har de ju en Domkyrka som jag har velat se,(jag ällllllllllllllllllskar kyrkor)så vi parkerade och gick mot kyrkan som var öppen, konstigt nog.
Ja nu ska jag gråta en gång till men det vet jag inte ännu.

Jag går in i kyrkan, och den första syn som möter mig där är denna.Jag drar efter andan, aldrig i min vildaste fantasi, kunde jag drömma om dess imponerande storlek och dessa helt unnnnnnnderbara pelare.

Jag går in djupare och ser detta. Där stannar jag och går mellan de olika gångarna, jag kan inte hålla tårarna, det börjar rinna, ojsan nu är det dags igen, så här var det för några år sen då jag såg Rembrandt på Nationalmuseum.
Tårarna rinner alltmer och mer, jag går djupare in i kyrkan och det känns som om jag plötsligt åker flera hundra år tillbaka i tiden, och det är något mer, så vackert, så man kan inte beskriva det.
Jag blir djupt tagen och det finns något överjordiskt inne i kyrkan, det går inte att förklara, jag fortsätter.

Då får jag se detta, och mycket mycket mer, det är en relikkista och utsökta utsmyckningar, och i golven är det kungagravar,och även monument, någonstans ser jag årtalen 1500 talen,(kyrkan är visst ännu äldre) och jag ser en utsmyckad predikstol, undertiden så spelar en person helt otroligt mäktigt på den urgamla kyrkoorgeln med sina jättepipor, fönster av äkta blyinfattad art ser jag på flera ställen.
Tårarna rinner fortfarande, men det är inte av olycka utan av ja jag vet inte, men det är bara så helt unnnnnnnnnnnnnderbart, i den kyrkan, det går inte att beskriva.
Ojdå tänker jag nu är väl maken klar, han sprang runt före mig, nu vill han väl åka,(han var rätt så less på nationalmuseum)
Då kommer maken och han är också rörd, men ojsan, det hade jag inte väntat mig, denna Domkyrka i Uppsala, det måste vara något speciellt.

Här fotade jag en kungagrav, vi går runt där lite överallt, och man ser folk som strosar runt, en del sitter stilla i en bänk och några pratar lite, jag kan inte sluta titta,på allt underbart och nu har jag slutat gråta,och plötsligt så har det bara gått en timme, så där fort, borta, en timme av hänförelse och lycka. Detta är den absolut klart starkaste upplevelsen på hela resan, och jag vill dit igen, så är det bara.
                   Musiken Viva La vida som ni just lyssnat på är spelat in i just den samma kyrkan.

När man sen kommer ut ur kyrkan så är det som två helt skilda värdar, alltså, det går bara inte att beskriva, helt omöjligt.

Men vi rullar vidare mot norr, och vi kör och vi kör .

Vi dricker kaffe,ju närmare och mörkare och tröttare ju mer kaffe, och vi måst stanna och avlösa varandra så klart.

Vägen förvandlas till en orm, ja då måste man stanna.

Men nu är fokus, på att komma hem, ingen vill ge upp, vi ska hem nu!!!

Tankar går och kommer, min tanke är att söderut så fanns det massor av folk, så många som helst, och trots att Malmö var härligt så känner en Norrbottnisk själ sin längtan efter ensligheten.

De sista 20 milen kör jag då är maken så trött han sover hela vägen, sista 5 milen så kommer det enorma lapphandskar(mycket stora snöflingor)

Och jag blir liksom välkomnad hem, i 5  mil med dessa virvlande flingor framför mig, när jag kör, visst det går sakta i slutet, för när jag möter timmerbilarna så ser man absolut inget alls,av snöröken och man blir lite snurrig,av alla enorma flingor som virvlar runt framför ögonen men lycklig över snön.

Min sista bild är på huset taget genom bilrutan, hem, ja, en lite annorlunda semester som man blev trött av men berikad, och som lärde mig var mitt hjärta finns.

I Norrbotten, i ödsligheten.

Nästa dag så satt jag bara och stirrade ut över sjön och tog in ödsligheten och lugnet, och den vackra snön.

Och sa till min familj, jag tänker inte gå ut från detta hära huset på flera dagar, och de löftet höll jag.

Min själ finns här, visst är det mycket fint i söder, men där finns inget lugn.

Som två helt skilda värdar ter sig söder mot norr, domkyrkan mot den moderna värden utanför.

Så olika.

Ja nu vet ni

Nu vet ni

var det finns harmoni, och kyla, och mörker, och lugn och

Blommor på ängen och.

Ljusa sommarnätter och

Skön natur.

Och frid.